Kull 27
Kull 26
Kull 24
Kull 25
Kull 28
settrarna
the setters (english)
kullar/litters
uppdatering/update
valpar/puppies
nästan ingen irländsk setter
almost no irish setter (english)
foto/photo
stjärnor/stars
hästarna
kontakt/contact
länkar/links
gästbok

Ursula Wilby


Besökare just nu: 4
Sidvisningar: 400151
Unika besök: 256789

uppdaterad/latest update 7/2-08 

Hundliv...nästan allt annat än irländsk setter.

Det har givetvis (bortsett från settrarna) funnits andra hundar i mitt liv.
Det började med hunden som lärde mig grunden till det där med lydnad, min mellanpudel Tina, född 1961. En otroligt lättlärd hund som jag tävlade bruks med. Något som på den tiden framkallade många ”roliga” kommentarer från inbitna bruksgubbar.

Ja, även på det planet var 60-talet ojämlikt, gubbarna tränade hundar och tävlade, tanterna stod i köket eller fixade mackorna. Eller så fick dom lägga spår och vara figuranter. Inte nog med att jag bara var 12 år och tjej…utan jag inbillade mig tydligen också att jag skulle springa där med en sketen mellanpudel och tävla! Den ”sketna” mellanpudeln vann dock en hel del och var givetvis även karaktärstestad. En oplanerad valpkull fick hon också…men hon hade trots allt valt med omsorg. Hanhunden råkade vara en svart mellanpudel med passande stamtavla.


Men visst hade jag tagit intryck av alla kommentarer… hund nummer 2 skulle givetvis vara en schäfer!
 
Men det kom en blodhund emellan.
Blodhunden hette Venus och jag bodde i London. Jag inbillade mig vid den tidpunkten att jag i alla fall behärskade grunderna i hunddressyr, men Venus var det inte mycket som bet på! Hon var (enligt mitt sätt att se det just då) totalt obildbar. Men så fick hon ett jättestort epilepsianfall hemma hos uppfödarna (just när vi var på en semesterresa till Sverige) och avlivades. Enligt uppgifter visade det sig vid obduktionen att hennes hjärna var förkrympt, så jag skyllde obildbarheten på detta.

Vi flyttade till Sverige och äntligen så blev det schäfer!


Första schäfern hette Simba och var en mörk tik, ett riktigt rivjärn. Jag var nygift och vi hade köpt en gård ute på landet. Med raskt införskaffade grisar, får och höns. Livet handlade mest om att renovera, mata och gödsla, så det blev inte mycket annat än ”hemma”-träning och en nybörjarkurs för Simba.


När Simba var två år gammal kom schäfer nummer två, Alladin. Länge min absoluta favorithund på grund av sin lyhördhet och sin medfödda förighet. Han var allt det en lättlärd schäfer kan vara. En trogen vän i vått och torrt. Det blev en kull valpar även där…inte speciellt seröst när man tänker tillbaka. Inga meriter, varken hos tik eller hane och ingen av hundarna var HD-röntgad. Men detta var tidigt 70-tal och HD-röntgen var inte speciellt utbrett på den tiden.
Jag får helt enkelt skylla på dumhet…

Att avel kan ha sina avigsidor fick jag snabbt uppleva. Valparna var mycket trevliga, sociala och glada, men Simba drabbades av en enorm hormonförändring som bland annat innebar konstant klåda. Försök gjordes att ge henne sprutor med manligt könshormon som kompensation men försöket misslyckades.

 
Samtidigt hade jag även fått en ersättningsvalp från blodhundsuppfödarna från England, Viktoria. Med (enligt vad jag vet) normalt fungerande hjärna, som jag dock upplevde lika obildbar som hennes föregångare. Snudd på i alla fall. Men det var nog min okunnighet.


Plötsligt vändes hela livssituationen upp och ner. Vi skulle flytta tillbaka till England igen. Blodhundsuppfödaren ville inte utsätta ”sin” hund för karantänsvistelsen på sex månader som en flytt till England innebar på den tiden, så Viktoria placerades hos en uppfödare i Sverige.
Återstod bara Alladin, min absoluta favorit, som skickades i förväg med flyg. Jag minns ännu i dag hur jag släppte loss honom intill motorvägen för en sista rastning på svensk mark.
Antingen var han precis så lydig som jag inbillade mig, eller så var jag bara korkad i största allmänhet, men varje gång jag kör till Malmö passerar jag stället och ryser…hur kunde jag?
Nuförtiden skulle jag inte ens komma på tanken att rasta mina Lydnadschampiontikar lösa på ett sådant ställe!

Ja, knappt kopplade heller.
Men jag litade så till hundra procent på den hunden…och han var mitt allt.


 

Alladin hade skickats två månader i förväg så väntan på honom i England inte skulle bli allt för lång. Och så dök det upp ett kort brev, han hade insjuknat men mådde nu bättre.
Jag ringde, men det var all information jag fick.
Äntligen blev flytten av, huset sålt och möbler packade. Bilen var fullastad och givetvis blev karantänen första anhalten i England.
Jag leddes via dubbla låsbara grindar till Alladins rastgård och möttes av en hund som enbart till färgen liknade det jag hade skickat från Sverige två månader tidigare. Revbenen lyste igenom pälsen, han saknade all koordinationsförmåga och kände helt klart inte igen mig. Han stapplade bort från mig och satt skakande i ett hörn.
Jag vet inte hur många timmar jag satt gråtande på det kalla cementgolvet och försökte att få honom att minnas.
Obduktionen gav inga svar, men så var det också mest rabies som det letades efter.
Nu började sökandet efter ny hund.
Först letade jag schäfer, men sedan i princip allt. Jag tittade på labrador, på flat coated retriever och på curly coated. Jag letade på stora kennlar och hos små en-gång-uppfödare. En söndag åkte jag för att titta på irländsk setter.
En sån skulle jag definitivt inte ha! Och egentligen vet jag inte varför jag åkte, det hade nästan blivit som en ritual att studera söndagstidningens valputbud och åka i hopp om att känna något.


Jag föll pladask, inte för färgen och elegansen utan för temperamentet! Dorrfield Red Baron hette han och var ungefär så långt bort från min schäfer man kunde komma.
Men det visste jag inte då.
Jag såg bara en svansviftande glad hund som älskade mig. Jag hade ingen aning om att han älskade alla andra människor i hela världen också! Jag som var van vid hundar som låg vid mina fötter, som följde mig utan att fundera på annat, var illa förberedd.
Illa förberedd på en hund som likaväl kunde befinna sig någon kilometer eller så bort från mig utan att vara bortsprungen. En hund som blickade ut över fälten, där schäfrarna enbart hade blickat på mig.
Det tog ett tag att vänja sig.
Sedan flyttade vi tillbaka till Sverige.

Planer på avel fanns inte, men Baron ställdes ut och det gick bra. Bra nog för att jag skulle tycka att detta var riktigt roligt! Och bra nog för att suget efter ytterligare en hund uppstod. En engelsk setter. Lite lugnare hade jag fått höra.
Via kontakter i England hittades det ett vackert och trevligt exemplar.



Luke.
Rar och behaglig. Snäll och foglig och väluppfostrad, skulle man kunna tycka. Hoppade inte på folk och flängde inte som en dåre. Luke gick mest. Eller så la han sig ner när man stannade.
Till sist blev jag misstänksam och en tid bokades för röntgen.
Hans höfter var katastrofala.
Helt plötsligt kändes inte en engelsk import lika lockande längre. För vid det här laget hade i alla fall vissa uppfödare i Sverige börjat röntga sina settrar.


Irländska settertiken Flisa köptes och tanken på avel började så smått dyka upp.
Flisa var underbar, en mera perfekt settertik temperamentsmässigt fick man leta efter. Hon ställde upp på allt och var alltid lika vänlig och lyhörd. Om det så gällde sonens utställningsträning eller grunderna i lydnadsträningen.

Men så kom det ett tåg. 

Det dröjde många år innan nästa ”icke-setter” dök upp och han var en mops.


Robics Åskar den första. Jag har alltid gillat små doggar, kompakta, glada och med en rolig uppsyn. Någon gång i framtiden ska jag…ja så skrev jag i tidningen Hundsport och blev uppringd av en massa mops-folk. ”Nej inte ännu…!” svarade jag. Fast sen så fanns det en 7 månader gammal omplaceringshund i Stockholm. Jag skulle ändå dit på jobb, så jag kunde väl titta.
Åskar var totalt sjövild och galen på mops-vis. Och när jag köpte honom ingick en bur och ett koppel med fler knutor i än man kan föreställa sig.
Det var en upplevelse att plötsligt få en så liten hund, speciellt när jag började lydnadsträningen!
För visst var jag ute och tävlade med Åskar, och många gånger byttes medtävlandes hånleenden till förvånade miner. Ett LP1 fick han och så gick han glatt igenom ett karaktärsprov också.
Klart godkänt.
Ja och så blev han även SUCH = svensk Utställningschampion och gruppvinnare på SKK utställning.
Förutom detta tog han över bevakningen av huset (jo, jag vet settrarna skötte sig inget vidare på den punkten). Han talade genast om när misstänkta personer närmade sig huset.
Typ sopgubben, brevbäraren, grannen och liknande.
 

 

Egentligen hade jag inte tänkt mig ytterligare mopsar, men Ola på Björnhovs kennel övertalade mig. Han propsade på att det var dags att Åskar fick en mopskompis och trugade på mig Bosse, en hanvalp från Olas allra sista kull. Fast det anade ingen då.
Med tanke på allt som Åskar tvingades stå ut med, bestämde jag mig tidigt för att den HÄR mopsen bara skulle få vara. Ingenting skulle han behöva lära sig annat än att vara just mops.
Ibland håller även jag mina löften, så Bosse kunde inte så fasligt mycket, han saknade lydnadsmeriter och karaktärsprov, men han var en genomsnäll och trevlig hund. Han uppfostrade settervalparna och är egentligen den enda av hundarna som kunde sätta gränser när det handlade om valpgänget.
Han ställdes ut tre gånger med bra resultat, men så dog Ola i Linnate-flygolyckan, och jag tappade helt mops-sugen.
Bosse axlade Åskars mantel.
Precis på samma vis som Åskar varnade han för misstänkta personer som närmade sig huset.
Dock tyckte han att brevbäraren inte ingick i hans jobbspecifikation.
Himla synd faktiskt. Det gjorde att man fick vandra ner till brevlådan rätt ofta helt i onödan. Posten kommer sent här ute på landet och framför allt inte vid regelbundna tider.
 


Sedan flyttade dottern hemifrån och saknade hund.
Hellre än att köpa en billig blandras (som hon hade råd med) beslöt vi oss för att dela hund.
”Någonting som inte är för stort, inte kräver pälsvård och som man framför allt inte tvunget måste träna på brukshundklubben med” var hennes önskemål.
En hel del raser ratades på grund av pälsar, temperament och att dottern och jag inte var överens.
Men så blev det fransk bulldog.
Lite åt mops-hållet, men ändå inte.
Lilla Ines.
Som minsann inte är så himla liten längre. En svart kanonkula som far och flänger och saknar alla hämningar!
Med tanke på all hennes energi, är det tur man bara har 50% av det här krutpaketet.
Men hon är den perfekta franska (au-pair) bulldoggen då det gäller settervalpar.

 

 Fortsättning följer...fast det lär dröja ett bra tag. Kanske rent av några år eller så...

  © Copyright Ursula Wilby