Kull 27
Kull 26
Kull 24
Kull 25
Kull 28
settrarna
the setters (english)
kullar/litters
uppdatering/update
valpar/puppies
nästan ingen irländsk setter
almost no irish setter (english)
foto/photo
stjärnor/stars
hästarna
kontakt/contact
länkar/links
gästbok

Ursula Wilby


Besökare just nu: 12
Sidvisningar: 400156
Unika besök: 256794

 

uppdaterad 13/5 2015

Hästarna.


Ja, det hör väl knappast hemma på hemsidan för hundar, eller? Men hästarna är, trots allt, familjemedlemmar i lika hög grad som hundarna. Även om kostnaderna vida överstiger allt jag någonsin hade kunnat drömma om. Och nej, jag rider inte! Jag har blivit en fegis på gamla dar och håller mig till att betala.
Det är tufft nog kan jag tycka.

Ziemona (1990 - 2013)

Dottern Alexandras stora dröm, en egen häst!
Det började rätt oskyldigt med Ziemona, ett litet halvblodsto.
Sju år när vi köpte henne och utan någon som helst utbildning annat än att hon var inriden…och knappt det.
Vi var lika mycket nybörjare som hästen och det är väl kanske inte den bästa kombinationen. Okunniga hästägare och en genomsnäll men bångstyrig häst, omöjlig att lasta, rädd för traktorer och ovan vid det mesta. Vi visste så lite.
Och framför allt så lite om vart detta skulle leda.


En häst för Alexandra att rida ut på, att hoppträna lite på, att älska. Det var väl ungefär i dessa banor jag tänkte när Ziemona köptes.
Jag hade ingen som helst aning om att den 11-åriga dottern hade helt andra planer. Hon drömde istället om att åka runt på tävlingar, att tävla och stå på prispallen!
Helst då i Globen.

 

Då är en häst som tidigare bara stått i hagen, inte var lastränad och knappt inriden kanske inte det enklaste.
Men en hel del floppar på tävlingsbanan blandades med en del framgångar också.
Ziemona var nämligen en snabb jävel!
Ignorerade hon bara blomsterarrangemangen och eventuella traktorer på tävlingsplatsen, ja då flög hon fram.
Och hamnade tillräckligt ofta på prispallen för att ge dottern rejält blodad tand. Åka och tävla mitt på Stortorget i Malmö? Både Alexandras pappa och jag vägrade att vara på plats och titta på det vi var övertygade skulle bli ett pinsamt fiasko. Fast det blev en clear-round med bra tid förstås...envishet kommer man rätt långt på!

Ziemona vann även lokala Hubertus-jakter ett par år på raken. Och då gav hon gav hon järnet, var snabb, smidig, målmedveten och fokuserad.
Lika målmedveten och fokuserad som hon var när hon flera år senare fick två föl som hon skötte helt exemplariskt…mer om fölen Ninja (2005) och Friday Im in love (2007) lite längre fram.


Hon är en häst som fått finna sig i mycket…blommor i manen, glitter i svansen, bad på sommaren och tomteluvor till jul. Men jag tror hon har haft ett intressant och omväxlande hästliv med många skratt, om nu hästar kan tänka så.

Det var i och med Ziemona som jag fattade att det behövdes ohyggligt mycket tillbehör för att rida och sköta en häst! Jag inbillade mig att det inte fanns ett endaste tillbehör som inte Ziemona hade. Men där hade jag förstås fel...

Ziemona agerade sällskapsdam under ett drygt år åt en valack och stod, konstigt nog, på vår gamla gård i Östra Vemmenhög. Livet är full av sammanträffanden. Men stallet byggdes till och hon fick bo de sista åren tillsammans med sina döttrar igen. Hon avlivades hemma på gården en av dom vackraste maj-dagarna 2013.

Ja och sedan kom Tallon Boy (1992 -)
Hästen som till sist verkligen hade alla tillbehör som fanns att uppbringa på marknaden!
Tänkt som sällskap åt Ziemona och en definitivt ”synd-om-häst”.
Han hamnade i stallet där Ziemona stod och hade haft det klart jobbigt som foderhäst hos ett par tonåriga tjejer. Han var mager så revbenen lyste igenom. Pälsen var rufsig och hovarna extremt långa och vanskötta.
Utsvulten men (som det skulle visa sig) genomsnäll.
En ful ankunge som utvecklades till en vacker svan. Ja och inte bara vacker, utan duktig också. När vi köpte honom handlade det mest om att skritta och trava lite för att bygga upp hans muskler. Perfekt häst för mig, som (med stigande ålder) tappat nästan allt mod då det gällde att sitta på hästryggen.

En snäll och lite trög promenadhäst, påstods det.
Men ack som vi alla bedrog oss!

(Foto: Carolina Rexgård)


Han, som nästan bara gått i en och samma hage och ridits ut på småvägar blev till en första klassens tävlingshäst som älskade att stå där på tävlingsplatsen med musiken dånande och smattrande flaggor. Den här hästen kunde hoppa!
Och det med besked.
Älskade Boy.


Med bara ett endaste fel.
Han ville inte lastas, och fick vi på honom på transporten hemma, ja då kunde vi ibland stå kvar på tränings/tävlingsplatsen till solnedgången…sist på plan med en häst som bara vägrade.
Mest minns jag förstås gången då Alexandra var anmäld till en två-dagars hoppkurs.
Vi började lastningen tidigt på morgonen, men det slutade med att jag fick köra till ridhuset enbart för att överlämna tusenlapparna som kursen kostade.

Boy befann sig under tiden åter ute i hagen, måhända med ett litet hånleende på läpparna.


Jodå, det var många som erbjöd sin hjälp, men hjälpen (som oftast bestod av kvastar, kastad singel och linor) gjorde bara saken ännu värre. Jag kan villigt erkänna att om det plötsligt hade dykt upp en Scan-bil i dessa lägen så hade jag troligtvis slagit till!
Vi kom en bit på väg med natural horsemanship, men den som verkligen löste problemet var Tobbe Larsson. Och plötsligt hade vi en häst som lugnt och sansat vandrade upp i transporten.
Om och om igen.
Det kändes som att ha vunnit högsta vinsten.
Inte undra på att jag propsade på att skriva en bok tillsammans med Tobbe!
Boken gavs ut av Prisma förlag 2005 och heter Lydnadsträning för hästen. Så det bokprojektet var helt och hållet Boys förtjänst.


Men så var det dotterns tävlingsiver och Boy var liten till växten och inte skapt för högre klasser än 1.20.
Där befann han sig på sin absoluta maxgräns.
Att sälja en älskad häst innebar våndor och smärta utan dess like. Men förutsättningen för en ny häst var att Boy fick säljas.
Hela familjen grät sig igenom affären.

Men Boy har hittat en underbar familj, så honom går det ingen nöd på. Vi hälsade på honom och han kände igen Pauls vissling...kändes jätteskönt att se honom pigg och glad.

 Ninja (2005- )

Men innan Boy såldes och det letades ny tävlingshäst, betäcktes Ziemona med Tobbe Larssons PRE-hingst Jugueton-Mac som stod hos Jan Brink.

En stor (172 cm), vänlig och sansad hingst. Förhoppningsvis skulle fölet ärva lite av hans vackra rörelser och storlek. 2005 föddes Ninja och jag måste erkänna att trots alla valpkullar jag fött upp så var detta att få ett föl så väldigt mycket större!
För plötsligt så stod hon bara där i boxen, kom omedelbart fram och hälsade på oss, snäll och social från första stunden!


Tanken var ju att det skulle bli en skimmel…och hon föddes brun med mörk man för att raskt ändra färg till att bli väldig mörk i kroppen och med en man som mest påminde om en taskig blondering.

På bilden är hon två år gammal, har fått sin svarta man tillbaka (bara svansen är lite solblekt).

 

Jodå, mycket bättre rörelser än Ziemona blev det, men höjden är väl inte riktigt det vi hade hoppats på. Med lite tur hamnar den på 1.60, men inte mycket mera.

Farten och framåtandan har hon definitivt ärvt av Ziemona, så det blev en lyckad kombination.
  2014 såldes Ninja, och hon har fått ett fantastiskt hem, men den här hästen kommer jag alltid att sakna.

 

 

Ivy (Fade To Grey) (2001- 2009)

Alexandras letande efter tävlingshäst förde oss till Tjeckien. Hon hade förälskat sig i en kort filmsnutt på nätet. Ett skimmelsto. Vi kan väl säga så här, det fanns nog inte en endaste människa som tyckte att vi var kloka som åkte till Tjeckien för att kolla på en blivande tävlingshäst.
Vi som egentligen inte ens anade hur blåst man kan bli.
Jag måste nog säga att jag innerst inne höll med.
Kunde hon inte hitta häst på närmare håll?
Men då hade vi förstås inte hittat Fade To Grey = Ivy.
Ett tyskt Westfahlensto med bästa härstamning. Uppfödd i Tyskland, inköpt och inriden i Tjeckien.
Och äntligen en stor häst på riktigt!
Ja faktiskt nästan för stor. På fotografierna var det lite svårt att gissa sig till hur det skulle te sig i verkliga livet.
1.75 i mankhöjd och redo att hoppa allt!

Och när hon kom hem till oss fick allt ändras...nybyggda boxen byggas om, nytt större släp inhandlas och sedan också nytt staket runt hennes hage = 1.80 högt.


Kvalificerad för 4-års championatet passade hon på att träna lite hoppning hemma genom att skutta mellan hagarna där elstaketen var 1.20 höga.

Och två veckor innan championatet, tog hon hoppet hon skulle undviket, nämligen rätt ut på åkern där det fanns en rejäl höjdskillnad.
Efter nästan 6 månaders vila, skrittande och sakta igångsättande plus otaliga veterinärbesök var hon åter på banan.
Nu bakom hingstaket på hemmaplan som var dyrare i inköp än både Ziemona och Boy hade varit tillsammans.


 

Och så en ny skada.
Den här gången en ligamentskada i andra benet.
Som skulle ta lång tid att läka ordentligt.
Det fick bli lång vila och ett föl innan hon skulle ut på tävlingsbanan igen.
En helt fantastiskt och modig häst som inte var rädd för någonting i hinderväg och precis allt som Alexandra kunde önska sig i en tävlingshäst.

Men, för det finns förstås alltid ett ”men” med…
Hon var stor och kanske i största laget och så hade hon problem med vikten. För henne räckte det att bara stå och titta ut över betesmarken så gick hon upp i vikt.
Stackars Ivy, som var så hungrig men tvingades gå på konstant diet.
Livet är inte lätt, inte ens om man är häst.

Den här gången gällde det att leta efter en lite elegantare och mindre hingst. Ivy betäcktes med Flyingehingsten Quite Easy.

Vi är glada att vi betäckte henne trots att vi egentligen tyckte att det fanns för många hästar hemma redan, för ingen vet vad framtiden bär med sig.

Nyligen igångsatt efter sitt föl, insjuknade Ivy i tarmvred. En 6-timmars operation i Helsingborg såg först ut att ha lyckats, men efter en vecka insjuknade Ivy igen och fick avlivas den 8/12 2009.

 

 

 Friday Im in Love (Frida) (2007 - )

Efter Ninja, hade vi fått blodad tand då det gällde föl.
Och eftersom Ninja var både välväxt och trevlig, chansade vi en gång till. För det känns faktiskt som en chansning det där med föl! Den här gången blev det Flyingehingsten Santa Cruz.


Även han stor för att kompensera Ziemonas låga mankhöjd. 173 hög och med dokumenterad hoppförmåga, att han sedan var skimmel gjorde sitt till.
Fast så ska man väl inte säga egentligen.
Vi höll tummarna för ett stoföl, och ibland har man turen på sin sida. Friday Im in Love (Frida) var dock redan från första stunden en helt annan typ än Ninja.


Självständig och självsäker.
Följa mamma Ziemona? Nejdå, stackars mamma fick allt sjå i världen att istället springa efter sin unge. Knappt 12 timmar gammal på bilden gav hon sig glatt iväg på egna små turer.


Fast på fölvisningen kunde det förstås vara bra att ha mamma med som vandrande mjölkbar.


Ett tag agerade Frida "sällskapsdam" åt en snäll vallack utanför Skurup och fick växa till sig.  Lika orädd som hon var från första början är hon fortfarande.
Ska bli intressant att se hur detta utvecklas och, om hon möjligtvis kan bli lite högre än sin syster.
Vi håller tummarna en gång till.

Men det hjälper nog inte...Här nedan är Frida 2 år gammal och även hon lär hamna på 1.60. Och ja, hon håller på att bli skimmel fast det kan vara svårt att tro när man ser henne på håll. Inte vacker i den här åldern, men otroligt social och trevlig...och det kommer man ju också långt på!

 

 

Och så anmäldes Frida till en löshoppningskurs i Flyinge. Hon som verkligen är en "har-bara-varit-i-hagen-häst". Nya människor, hästar, omgivning och allt och hon skötte sig perfekt! Inte bara det, lilla Frida som länge varit den fula ankungen hade plötsligt vuxit och blivit en riktigt vettig häst! Liten (1.58 som 3-åring) men hallå vad har hänt? Hon är ju faktiskt inte bara duktig utan rent av vacker!

Numera även inriden av Alexandra och hon, den där lilla som vi inte alls trodde på, ja hon sköter sig helt exemplariskt! Hoppar små hinder utan att blinka. Fula ankungen som är på god väg att bli någonting annat; roligt!

Sedan vändes allt upp och ner, Alexandra flyttade och Frida lånades ut. Och det gick helt strålande! felfria tävlingar och en skicklig ryttare Ida.

Vi håller tummarna att det fortsätter på samma vis.

 

 

Not Fade Away (Majken) (2009 - )

Det fick ju bli en lättare och något mindre hingst till Ivy så det blev Flyingehingsten Quite Easy. Välmeriterad och av lite elegantare typ.



Och här är resultatet, ett underbart stoföl efter Quite Easy och Fade To Grey (Ivy). Tumhållandet gav resultat och ja, det blev ett stoföl!
Återstår färgen, kan man fixa till så det blir skimmel också? Knappast. Fin är hon i vilket fall som helst!

   Det tog mer än 6 månader innan vi kom fram till att hon skulle heta Majken. Men hon föddes dagen då Majken hade namnsdag så det fick det bli. Fast officiellt och i alla papper heter hon Not Fade Away....en låt som bland annat Stones spelade och så hänger den ihop med Ivys namn = Fade To Grey.

Ute och springer med mamma, 1 1/2 dag gammal.




 Stor nog för fölvisningen...och det gick faktiskt strålande! 1:a klass föl med en toppenkritik! Extra poäng för vackert feminint huvud och mycket bra galopp.

Vi är så glada att vi i alla fall har ett vackert stoföl efter vår älskade Ivy och hoppas att framtiden ser ljusare ut.

Stor nog att åka på bete och hitta egen kompis har Majken blivit. Fast Ziemona finns på samma ställe som en sur styvmor som klart och tydligt talar om var skåpet ska stå...precis vad Majken behöver, faktiskt!

Majken efter 3-årstestet i Flyinge...fick omdömet 1:a klass och hopptalang!



 

©Copyright: Ursula Wilby